”När en dörr stängs, öppnas en annan” Stephen Davies om jobbet som Peer supporter i England

Eftersom Stephen arbetar med en väldigt speciell målgrupp har han valt att inte synas på bild. Den här illustrationen av honom fångar dock både hans lugn och närvaro, det som han anser ofta gör störst skillnad i mötet med andra.

Stephen Davies arbetar med att stötta människor som tar steget från rättspsykiatrisk vård tillbaka till samhället i brittiska grevskapet Nottingham. Mötena börjar ofta stillsamt, men kan växa till något som förändrar liv. För när portarna öppnas efter år i vårdens slutna värld väntar sällan den frihet man föreställt sig. Oftare möter man ett tomrum, utan karta, utan fotfäste och utan någon som väntar. Själv beskriver han sitt uppdrag som att vara en brobyggare, någon som möter människor där de befinner sig, bekräftar deras behov och går vid deras sida genom förändringen.

Stephen vet hur det känns. Han har själv stått där, med stigmat i blicken från människor som inte längre vet hur de ska prata med en, med tystnaden där vänner och arbete en gång fanns. I dag är han den som möter andra i just det ögonblicket. Han går bredvid dem hela vägen och ger det han själv saknade, en närvarande följeslagare med en förståelse som bara kan komma från egen erfarenhet.

Han är en del av det brittiska övergångsteamet Assertive Transition Service and Community Forensic, som täcker tre grevskap och stöttar människor genom hela vägen från frihetsberövande och psykiatrisk vård tillbaka till livet utanför murarna. För honom är det inte bara ett jobb, det är ett kall.

Utanför arbetet är Stephen en passionerad gatufotograf. Kameran blev ett sätt att se världen på nytt och att förstå den på djupet. Efter att ha förlorat sitt tidigare jobb som vinförsäljare byggde han upp en egen verksamhet som porträttfotograf. Kreativitet, återhämtning och vardag är för Stephen tätt sammanflätade, precis som den andlighet han lever med som praktiserande buddhist.

När han möter någon första gången är det sällan dramatiskt. Det kan vara ett enkelt samtal om musik, om något personen brukade göra innan vårdtiden eller om rutinerna på avdelningen. Det är just så han vill att det ska börja, utan press och utan färdiga agendor.
”Någon som inte leder vägen, men går den tillsammans med dig.”

En egen resa genom kaoset

För Stephen började vägen hit långt innan han fick sin nuvarande roll. Efter en tid inom psykiatrin minns han hur det kändes den dag han blev utskriven, en dag som utifrån kan verka som en befrielse, men som inifrån ofta känns som att kastas ut i ett vakuum.
”Jag hade inget stöd när jag skrevs ut och det fanns en förväntan att jag bara skulle återgå till ett normalt liv. Men det livet existerade inte längre. Mina relationer hade förändrats. Mitt jobb, min identitet, allt var annorlunda.”

Han minns tystnaden från tidigare kollegor, blicken som bar på både osäkerhet och stigma. Den långsamma återhämtningen, att hitta bostad, arbete och självförtroende, fick han till stor del bygga själv.

Vändpunkten kom genom en kurskatalog. Efter att ha förlorat både hem och hälsa letade Stephen efter något som kunde ge struktur och mening. På en hemsida stod det om ett Recovery College, en plats där människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa kunde lära tillsammans.
”Jag gick där i ett år och blev helt fast i den psykosociala utbildningen. Det var något särskilt med att få dela erfarenheter. Att höra andras berättelser och känna igen mig i dem var både insiktsfullt och läkande. Det väckte något i mig, jag ville vara en del av det.”

Första jobbet blev i ett kristeam, och när en tjänst inom rättspsykiatrin dök upp tvekade han inte. Det var möjligheten att följa människor långsiktigt, inte bara i krisens topp, som lockade mest. Kontakten med klienterna inleds ofta ett halvår innan utskrivning. Det ger tid att bygga förtroende. Samtalen börjar smått, ibland med vardagliga detaljer, ibland med större frågor om framtiden.
”Tillit byggs inte av ord, det byggs av att man dyker upp och går att lita på. Om jag säger att jag kommer onsdag klockan två, då är jag där.”
Ibland delar han något ur sitt eget liv. Inte för att ta plats utan för att visa att han inte bara är ännu en i raden av människor i uniform.

”Tillit byggs inte av ord, det byggs av att man dyker upp och går att lita på.” Stephen Davies arbetar långsiktigt med att stötta människor före och efter utskrivning från rättspsykiatrisk vård.

Just innan utskrivning uppstår ofta det Stephen kallar gate fever. Allt är planerat, väskan är packad och datumet är satt, men precis vid grinden tar rädslan över.
”Vissa försöker omedvetet stoppa sin egen utskrivning. Rädslan tar över, särskilt om man inte vet vad som väntar.” Han möter den oron med både realism och hopp. ”Jag vill att de ska känna att det är okej att vara rädd. Det betyder inte att man inte är redo. Och framför allt, de ska veta att de inte går igenom det ensamma.”
Det unika med hans arbete är att han finns där både före och efter utskrivningen, vilket gör att klienten inte behöver börja om med någon ny när vårdtiden är över. Den kontinuiteten ger en trygghet som få andra roller kan erbjuda.

”Jag vill att de ska veta att de inte går igenom det ensamma.”

Stephen menar att hans erfarenhet gör att han kan översätta det som inte sägs. Han känner igen signalerna i en blick, i kroppsspråket eller i tystnaden, sådant som kanske går andra förbi men som säger mycket om hur personen mår.

Övergången från vårdens totala omsorg till ett samhälle som ofta saknar färdiga stödsystem kan vara brutal. Här blir hans roll avgörande, att hålla kvar kontakten, vara den trygga länken mellan två världar och snabbt fånga upp behov som annars riskerar att gå obemärkta förbi.

Att hitta tillbaka till livet

För Stephen är återhämtning mer än att lämna vården. Den handlar om att återknyta människor till ett sammanhang som ger mening och identitet. Här kommer hans arbetssätt community mapping in. Det är en metod där man tillsammans med personen utforskar intressen, värderingar och livssyn för att hitta platser och sammanhang där man kan känna tillhörighet.

”Om någon älskar foto kanske det finns en kurs i närheten, eller en Facebookgrupp. Om de är religiösa, letar vi efter kyrkor, moskéer, tempel. Det handlar om tillhörighet, att hitta en plats där man får vara sig själv.”

Han vet att framsteg ofta sker i det tysta. ”Bara för att du inte ser det, betyder det inte att det inte händer något.”
Ett särskilt minne sticker ut. En person han följt under lång tid hade länge varit tillbakadragen och motvillig till förändring. Efter månader av samtal kom plötsligt orden: ”Du inspirerar mig.” Kort därefter började personen söka jobb som peer support worker. ”Det var då jag verkligen kände, det är därför jag gör det här.”

”Det var då jag verkligen kände, det är därför jag gör det här!”

Till dem i Sverige som vill stötta personer i övergången från rättspsykiatrisk vård har Stephen ett tydligt råd: håll blicken framåt.
”Folk har förmågan att förändras. Stirra dig inte blind på historiken, fokusera på framtiden.”
Peer support, menar han, är inte bara ett yrke – det är en verkligt demokratisk form av vård som bygger på hopp, möjligheter och egenmakt. Det lyfter fram individens val och styrkor, och utgår från jämlikhet, delad erfarenhet och ömsesidig respekt.
”Det är inget man ger till någon, utan något man skapar tillsammans.”

Om han fick skriva en mening på väggen vid utgången från en rättspsykiatrisk avdelning? Han tvekar inte:
”När en dörr stängs, öppnas en annan.”

Intervju: Joanna Ågren