En berättelse om att leva med eller nära någon med skadligt bruk eller beroende

Evas dotter Nina kämpade länge med att passa in i skolan. Men det var i årskurs sex som en mycket svår period började för Nina, och för hela familjen. Nina sjukskrevs då i ett halvår för depression och skolångest. Eva berättar att Nina därefter gjorde korta försök att återvända till skolan men i sjuan förvärrades situationen. 

”Det blev många turer till BUP-akuten. Hon överdoserade läkemedel, skadade sig själv och var ofta hemma. Sista året av högstadiet fick hon plats på en behandlingsskola där hon också kunde bo. Det gjorde stor skillnad.”  

Innan Nina skulle börja gymnasiet tyckte socialtjänsten och BUP att hon skulle placeras på ett HVB-hem för sitt självskadebeteende. Så blev det, men Eva är i dag kritisk till den vård som erbjöds dottern. 

”Det saknas både skydd och kompetens på HVB-hem. Att flytta vår dotter från en trygg familj till ett boende gjorde mer skada än nytta. Där träffade hon tjejer med liknande problematik som hjälptes åt att hitta lösningar till sin ångest. Hon kom då till exempel i kontakt med cannabis. Det säger något om hur skevt vi hanterar psykisk ohälsa hos unga i dag.” 

“Det var många inblandade – men ingen såg helheten” 

Nina överdoserade ångestdämpande läkemedel hon fått för sin depression. Under flera år såg både BUP och socialtjänsten Ninas överdoseringar som självskadebeteende – inte som skadligt bruk. Något som Eva har funderat mycket på.  

Det var många inblandade men ingen såg helheten förrän då

”Det var först när vår dotter fyllde 18 och kom till vuxenpsykiatrin som någon sa: ’Vänta nu – det här är ett skadligt bruk’. De gjorde en LVM-anmälan direkt. Jag önskar att man hade reagerat redan första gången hon använde en drog. Då kanske vi hade sparat två år. Det var många inblandade men ingen såg helheten förrän då.”  

Svår övergången från barn och ungdomspsykiatrin  

Inom vuxenpsykiatrin blev situationen bättre. Där togs både depressionen och beroendet på allvar och Nina fick stöd i att förstå sin beroendeproblematik. Det som fungerade sämre på vuxenpsykiatrin var däremot hur delaktig Eva som förälder kände sig och stödet till henne som anhörig.  

“Efter övergången från BUP har ingen frågat om vi som föräldrar behöver hjälp, annat än ett tips om att kontakta anhörigstöd i kommunen. Det kändes otillräckligt. Det finns fortfarande en familj runt vuxna patienter som också behöver orka.” 

Eva och hennes man kontaktade själva en vårdmottagning för unga med problem med alkohol eller andra droger och deras anhöriga. 

“Där fick vi gå ett särskilt program utformat för anhöriga. Det var jättebra. Vi träffade andra i samma situation. Att dela erfarenheten av oro och ångest för sin ungdom var otroligt stärkande.” 

Eva berättar också om en läkarkontakt i slutenvården som betydde mycket för henne, där hon upplevde att hennes perspektiv togs på allvar. 

På andra håll har vi mötts av: ’Vi pratar inte med anhöriga.’ 

”Jag blev rörd när en läkare sa: ’Självklart vill vi höra anhörigas perspektiv.’ Det räckte för att jag skulle känna förtroende. På andra håll har vi mötts av: ’Vi pratar inte med anhöriga.’ Det har ökat vår stress och försämrat vår egen ork att stötta vår dotter. Det är fruktansvärd att bli utkörd från en akutpsykiatrisk mottagning när man har ett barn som är där och mår jättedåligt.”  

Förutom att bli inbjuden i samtal och att få känna delaktighet hade Eva önskat bättre tydlighet kring ansvarsfördelningen. Som anhörig tvingas man ofta ta alla roller själv och det sliter. Tydligt ansvar och verkligt engagemang från vården gör hela skillnaden, menar Eva. 

Den egna hälsan  

Ångesten tar olika uttryck – sömnlöshet, ont i magen, ständigt beredd på det värsta

“Det svåraste under dessa år, för mig som mamma, har varit rädslan att mitt barn ska dö. Ångesten tar olika uttryck – sömnlöshet, ont i magen, ständigt beredd på det värsta. Jag lever i ett konstant beredskapsläge.”  

Eva blev själv inlagd på akutpsykiatrin för ett och ett halvt år sedan efter en allvarlig händelse med Nina. Efter två dagar blev hon utskriven och fick höra: “du är inte sjuk, du är stressad och behöver prioritera om.”  

“Jag kände: ’Menar ni att jag ska prioritera bort mitt barn? Jag är redan sjukskriven.’ Den erfarenheten gör nog att jag idag inte söker stöd fast jag tror att jag skulle behöva.” 

Idag är Nina 18 år och har varit drogfri en kortare period. Hon bor både hemma och på behandlingshem. Eva beskriver att oron fortfarande är ständigt närvarande.  

“Men jag vill avsluta med att säga att jag älskar min dotter och är så stolt över henne. Jag tycker också det är viktigt att få med den kärlek som finns hos anhöriga, det måste också få ta plats.”