En berättelse om att leva med eller nära någon med skadligt bruk eller beroende

Linda och hennes son Elias var precis på väg till flyget en tidig morgon, för att åka på semester till London, när Linda märker att Elias är mycket orolig. Han har någonting som han vill berätta.  

“Han får inte ur sig det han vill säga, istället ökar hans oro tills han får en panikångestattack. Vi satt i över en timme innan han tillslut började berätta. Han mådde så dåligt över det han skulle berätta att jag trodde han hade haft ihjäl någon”.  

Men Elias hade inte skadat någon. Han hade precis spelat bort de pengar som hans mamma under hela hans uppväxt kämpat så hårt för att spara åt honom. 

Elias hade nyss fyllt 18 år och säger då till sin mamma att hon inte kan tänka på honom som en vuxen. Elias uttryckte tydligt att han ville ha hjälp med sitt spelberoende. Linda berättar också att han pratade om det som en beroendesjukdom men att hon trots det i början hade svårt att förstå att det inte bara var att sluta.  

trodde jag, naiv och utan kunskap om beroende, att han bara skulle sluta

“Om man har så mycket ångest över något man har gjort trodde jag, naiv och utan kunskap om beroende, att han bara skulle sluta. Men efter ett tag förstod jag att vi verkligen behövde hjälp.” 

Linda kontaktade vårdcentralen, men där möttes de av ett blankt nej. De menade att de inte hade någon kunskap om spelberoende och därför inte kunde hjälpa Lindas son. Eftersom Elias mådde så dåligt att han inte ville leva var hänvisning dom fick till psykiatrins akutmottagning, men dit ville inte Elias.  

Linda kontaktade flera instanser och hittade till slut ett ställe dit de kunde skicka en egenremiss. Väntetiden blev ett halvår. Linda tänker idag att det borde ha varit vårdcentralen som skickade remissen från början och att hon och Elias borde ha erbjudits något stöd i väntan på en första tid. 

Behov av stöd och kunskap  

Jag fick inget anhörigstöd, trots att jag bad om det. Det är jättetokigt

”Jag förstod tidigt att jag inte skulle orka utan stöd. Jag försökte sätta gränser utan att förlora relationen till mitt barn, samtidigt som jag bar på ständig stress och oro. Jag jobbade extra för att vi skulle klara oss. Jag fick inget anhörigstöd, trots att jag bad om det. Det är jättetokigt.” 

När Linda bad om hjälp fick hon och Elias samtalsstöd kring kommunikation. Det var värdefullt, men Linda saknade eget stöd och mer kunskap. Som förälder spelar man en nyckelroll men utan stöd och samordning blir det ohållbart, menar hon.  

“Jag upplever att bristen på stöd och information gjorde att jag ibland hanterade situationer på ett sätt som förvärrade i stället för att hjälpa.”  

Stödet via civilsamhället  

“Det som blev mycket hjälpsamt var när jag hittade Spelberoendes Riksförbund. Hade jag fått kontakt med dem tidigare hade det gjort skillnad. Där kände jag att någon såg mig för första gången.” 

Hon beskriver stödet och kunskapen om spelberoende hon fick genom föreningen som avgörande. Det hjälpte henne både att stötta Elias och att ta hand om sig själv. 

”Jag behövde information, stöd, vägledning och det fick jag hos föreningen. Det förändrade mitt liv.” 

Situationen nu, eftervård och önskemål  

Elias har nu avslutat behandlingen, eftersom det sporadiska stödet som erbjöds i slutet inte hjälpte honom. Linda beskriver att situationen fortfarande är instabil med återfall då och då. 

Det hade varit tryggt om han hade ett telefonnummer dit jag visste att han kunde ringa

“Jag är orolig för framtiden, jag är orolig för väldigt mycket. Det hade varit tryggt om han hade ett telefonnummer dit jag visste att han kunde ringa om han behövde. Jag skulle önska att det fanns någon eftervård som han upplever hjälpte.”