En berättelse om att leva med eller nära någon med skadligt bruk eller beroende

Moa bor i idag med sin dotter och två katter. Hon arbetar som tandsköterska och har en vardag som för många ser ganska vanlig ut. Men bakom sig har hon en livsresa som anhörig till en man med beroendeproblematik. En resa som präglats av både kärlek, sorg och ett stort behov av stöd. 

”Det är så många som har erfarenhet av beroende men inte många som får hjälp. Då pratar jag inte bara om de som brukar, utan också om anhöriga. Därför vill jag dela min berättelse.” 

Kärleken och återfallet 

Moa träffade sin man på en tolvstegsbehandling. Hon själv hade använt alkohol och medicin för att hantera ångest, men beskriver att hon aldrig haft samma beroendeproblematik som hennes man hade. De var unga och drogs till varandra.  

Inte långt efter att Moa träffade sin man föddes deras dotter. Tolvstegsprogrammet var avslutat men de gick båda på eftermöten. Moas man gick allt mer sällan på möten och till slut slutade han helt. Hans beteende förändrades sakta och Moa beskriver att han började bli elak mot henne. Det visade sig att han återigen börjat med droger, vilket Moa till en början hade svårt att inse.  

I min värld var han bara i en svacka

“Han var ju gift, hade barn och ett jobb han tyckte om. I min värld var han bara i en svacka. Jag ville inte se det. Jag var naiv och i förnekelse. Fast både min syster och min mamma sa att de trodde att han tog droger igen.” 

Moa beskriver ett förhållande där hon försökte förstå, kämpade för familjen, men samtidigt utsattes för psykisk misshandel. 

Sorgen, chocken och stödet 

”Till slut tänkte jag: är det detta jag vill att vår dotter ska tro är kärlek? Han var så elak mot mig. Jag var livrädd men bad honom flytta.”  

Efter separationen eskalerade problemen. Moa kontaktade familjerätten, men kände sig inte tagen på allvar. 

senare dog han i en motorcykelolycka – med droger i blodet

”Jag sa att jag trodde att han börjat med droger igen, men de valde att lita på honom. Tre veckor senare dog han i en motorcykelolycka – med droger i blodet.” 

Sorgen, chocken och känslan av att inte ha blivit lyssnad på var överväldigande. Det var då, efter att Moas man dött, som hon hittade det stöd som hon länge hade behövt. 

”Jag ringde vuxenpsykiatrin och sa att jag var i chock. De svarade att jag skulle ringa direkt när chocken hade lagt sig och att jag då skulle får en tid med en gång och så blev det.”  

Då fick Moa också kontakt med socialtjänsten. Där fick hon det bemötande hon så länge längtat efter.  

’Ni får ta mitt barn, jag orkar inte mer.’

”Jag sms:ade en gång: ’Ni får ta mitt barn, jag orkar inte mer.’ Men hon svarade: ’Du är den bästa mamman ditt barn kan ha. Vi hittar andra sätt för dig att få avlastning.’ Det var så bra.” 

Moa lyfter sitt sociala nätverk av vänner och familj och sin vana att söka samtalsstöd som avgörande faktorer för att orka. Samtidigt önskar Moa att hon som partner till en person med beroende hade fått mer stöd och kunskap. Något som hade kunnat göra stor skillnad för hela familjen. 

”Jag växte upp med en pappa som drack. Då, som barn, fick jag stöd. Men som partner fick jag inte det. Det behöver förändras. Hade jag fått sitta i en grupp med andra i samma situation, hade jag kanske förstått allt tidigare. Jag önskar också att både samhället och vården skall förstå mer om beroende som sjukdom, men också hur det påverkar anhöriga.”