En berättelse om att leva med eller nära någon med skadligt bruk eller beroende

Karin levde ett ganska stillsamt liv med familj, radhus och jobb, men bakom fasaden kämpade hon med ett växande spelberoende. I efterhand önskar hon att någon inom vården hade frågat – då kanske hjälpen hade kommit tidigare. 

Jag minns var jag satt 

“Jag var tjejen som läste på högskola, skaffade radhus, blev gravid. Duktig flicka liksom. Visst, jag har spelat tidigare i livet på till exempel Danmarksbåten på enarmade banditer och tyckte det var kul, men tänkte alltid att jag aldrig skulle spela med pengar på telefonen.”  

Så blev det inte, när livet kastades omkull och kantades av utmaningar spelade Karin första gången. 

“Jag minns var jag satt. Jag hade blivit utköpt av min man från huset vi bodde i tillsammans innan vi separerade. Samtidigt hände mycket annat i livet. Mina föräldrar var sjuka. Pengar fanns. Jag hade också ärvt pengar. Jag spelade för små summor men fick jackpot på jackpot. Sedan eskalerade det. Vid löning satt jag uppe till midnatt då lönen kom på kontot och sedan kunde jag sitta i två dygn och spela, utan att sova.” 

Kontakt med vården men utan att berätta 

Under perioden när Karin började spela hade hon kontakt med vården. Hon var då sjukskriven från sitt arbete på grund av utmattning, men säger själv att det i grunden handlade om spelandet – något hon då inte vågade berätta om. 

“Jag tänkte flera gånger i kontakt med vården att jag skulle berätta men skammen var för stor. Om jag hade fått frågan om jag spelade så hade jag kanske vågat ta hjälp tidigare. Tillslut i ett möte med en psykolog, om arbetsträning, bröt jag ihop och berättade om mitt spelande.” 

Karin erbjöds då online KBT-behandling en dag i veckan i 45 minuter. Men berättar hur hon satt och spelade medan psykologen pratade.  

“Jag fick ett lån av mina föräldrar på 200 000 kr för att starta en restaurang. Jag spelade bort det. Jag mådde så dåligt och var tvungen att berätta. Det var då jag på riktigt förstod att jag hade ett beroende.”  

Karin valde då att blockera sig själv från de sidor hon spelade på och lyckades då hålla upp i två år.  

Tiden på behandlingshem 

Karin föll snart tillbaka i spelandet och sökte då själv efter behandling och fastnade för ett behandlingshem inriktat enbart på spelberoende. Det kändes tryggare för Karin än alternativen kommunen föreslog, som främst riktade sig till personer med substansberoende.  

Trots att hennes handläggare på kommunen såg att just det behandlingshemmet kunde passa, dröjde beslutet eftersom kommunen saknade avtal med dem. Först när Karin berättade att hon spelat bort ännu en hyra fick hon beskedet från kommunen att hon nu kunde få behandling där hon önskade.  

Genom behandlingshemmet fick Karin hjälp att hitta nya intressen att fylla tiden med. Hon fick också stöd i att lära känna sig själv, varför hon agerar som hon gör och se tidiga signaler och hitta strategier. 

Hade jag fått den diagnosen tidigare hade jag tidigare fått en bättre förståelse för mig själv

“Jag fick en ADHD-diagnos som vuxen. Hade jag fått den diagnosen tidigare hade jag tidigare fått en bättre förståelse för mig själv och kanske hade det gjort att jag inte hade fastnat i spelberoendet.” 

Karin har nu bott hemma i åtta månader. Det som har hjälpt henne är någon som har koll på ekonomin, så att det inte går att spela. Det i kombination med hjälp för det psykiska måendet.  

Det är skönt att inte tänka så

“Jag är tacksam att jag har fått hjälp. Om jag i slutet av månaden har 150 kronor kvar nu köper jag mat för pengarna. Tidigare tänkte jag: ’Jag klarar mig på havregryn och mjölk så spelar jag för resten’. Det är skönt att inte tänka så.”