En berättelse om att leva med eller nära någon med skadligt bruk eller beroende

Filip var i ett tungt alkohol- och drogberoende från 15 till 21 års ålder. Under dessa år gjorde Filip otaliga försök att få ordning på sitt liv men också suicidförsök. Filip berättar att han hela livet känt det som att han har ett tomrum på insidan och att han alltid sökt olika typer av kickar för att fylla det tomrummet. 

Jag var såld, jag älskade det

“När jag var 15 år kom jag i kontakt med alkohol första gången. Det var starkare än alla andra kickar jag hade upplevt tidigare. Jag var såld, jag älskade det.” 

Filip beskriver hur tydligt det är för honom idag när han tänker på den händelsen att han redan då visade tecken på beroendesjukdom.  

”När mina kompisar tänkte: ’Kanske nästa helg’. Tänkte jag: ’Ge mig mer – nu!’ Tredje gången jag drack halsade jag en halv flaska vodka. Till slut räckte inte alkoholen utan tomrummet kom tillbaka hela tiden, då kom jag i kontakt med cannabis. Då var jag 15 år.” 

Under hela första året på gymnasiet var Filip påtänd, men gick till skolan. För att ha råd med sitt eget beroende sålde han alkohol och levde i ständig ekonomisk skuld. Under senare delen av gymnasiet hade Filip ett antal uppehåll till exempel i samband med att han bytte skola och när han blev kär, men till slut ledde det ändå till återfall. 

Ångesten och suicidförsöket 

”Jag hamnade på ett stödboende och den vintern var den värsta i mitt liv. Jag försökte gång på gång bli nykter och sedan en timme senare kom jag på mig själv full och påtänd. Jag tappade all form av hopp och självkänsla. Jag föll tillslut ihop i panikångestattacker, kröp till sängen i tårar och ringde mamma och skrek: ’Jag måste ha hjälp nu, nu, nu’.” 

Filips mamma körde honom då till akutpsykiatrin. Där han skrevs in. Dagen efter skrev Filip ut sig själv. Han var då nykter men vräktes från stödboendet på grund av tidigare positiva drogtester och vägran att ta Antabus, ett avvänjningsmedel vid alkoholberoende. Filip bodde då först hos en kompis, senare på hotell via socialtjänsten och där efter i ett eget boende som hans mamma hjälpte honom med.  

Då kom självmordsförsöket – när jag inte längre kunde dämpa ångesten

”Ångesten var till slut starkare än ruset. Till slut blev jag inte full. Då kom självmordsförsöket – när jag inte längre kunde dämpa ångesten. Jag ringde mamma från en fest med panikångest. Hon hämtade mig. I bilen försökte jag kasta mig ut på motorvägen. Hon tvärnitade och lyckades hålla fast mig.” 

Vändpunkten 

Filip valde att avsluta öppenvårdsbehandlingen då han inte tyckte att den hjälpte honom. Han beskriver däremot att det fanns korta stunder då det var som att ett fönster öppnades – där viljan till hjälp fanns.  

“Jag ringde socialtjänsten och skrek: ’Jag måste ha hjälp NU!’ Jag visste att om jag väntade, skulle jag snart förneka behovet och viljan till hjälp igen. Det var avgörande att de löste det och gav mig hjälp då när jag ringde.”  

Socialtjänsten lovade att om Filip höll sig nykter till torsdag skulle de tillsammans besöka ett behandlingshem. På fredagen skrevs Filip in på behandlingshemmet.  

Där berättade, för första gången, en person för mig om beroendesjukdom

“Där berättade, för första gången, en person för mig om beroendesjukdom. Det förändrade allt, det var en lättnad eftersom jag då kände att det inte var fel på mig, då kunde jag känna hopp. Det hade varit stor skillnad om jag själv och andra tidigare visste att det var en sjukdom.” 

Hjälpen och livet idag 

Filip var på behandlingshem i tre och en halv månad och det blev starten på återhämtningsresan. Filip poängterar hur viktigt det är att vården fokuserar på orsakerna bakom ett beroende och hjälper den som söker vård att förstå dessa orsaker. Filip är idag 28 år och har varit fri från sitt beroende i sju år. 

När Filip pratar om sitt liv idag är det den reparerade relationen till sin mamma och lillebror han fram för allt lyfter.  

“Vår relation var skakig och i perioder mer eller mindre obefintlig. Men i går fyllde mamma 60 år. Vi firade tillsammans med fika, middag och spa, det var stort!”